Först redovisas mallen för hur en krönika är uppbyggd, därefter följer första utkastet av krönikan.
Hur man skriver en krönika:
Krönikans rubrik [ska tydligt visa vad krönikan handlar om]
Inledning
Inledningen ger läsaren en bakgrund till ämnet och sammanfattar krönikans huvudinnehåll.
Brödtext
Detta är krönikans mest omfattande del. Brödtexten innehåller huvuddelen av krönikan.
Avslutande och konkluderande del
Denna del sammanfattar krönikans huvudinnehåll och drar ofta en slutsats.
Bilder
Krönikan kan med fördel innehålla bilder för att ge ett tydligt sammanhang för texten och för att läsarens lättare ska känna igen sig.
Helhet
Helheten av krönikan ska dessutom vara; lättsam, ha ett aktuellt ämne samt personlig.
Inledningen ger läsaren en bakgrund till ämnet och sammanfattar krönikans huvudinnehåll.
Brödtext
Detta är krönikans mest omfattande del. Brödtexten innehåller huvuddelen av krönikan.
Avslutande och konkluderande del
Denna del sammanfattar krönikans huvudinnehåll och drar ofta en slutsats.
Bilder
Krönikan kan med fördel innehålla bilder för att ge ett tydligt sammanhang för texten och för att läsarens lättare ska känna igen sig.
Helhet
Helheten av krönikan ska dessutom vara; lättsam, ha ett aktuellt ämne samt personlig.
Vi ska kunna lita på dem!
Ja, vi ska definitivt kunna lita på de
taxichaufförer som kör våra barn till och från aktiviteter dagligen. Häromdagen slog jag på SVT1 där Uppdrag Granskning
precis börjat och insåg att det var alldeles för intressant för att zappa bort.
Det handlade om några unga handikappade kvinnor som blivit sexuellt ofredade av
deras chaufförer som skjutsar dem dagligen.
 |
| BILDKÄLLA: Uppdrag Granskning |
Hursomhelst
var det främst innehållet i programmet som fick mig fängslad. Tydligen, som jag
fick veta senare när jag läste en artikel i GP, var det ett högst aktuellt ämne.
I artikeln stod det nämnt att detta problem pågått i sex år, utan att
myndigheterna fått någon underrättelse om det. Jag läste artikeln där det stod
om dessa unga kvinnor som fortfarande kände rädsla av att åka färdtjänst. Av artikeln
och Uppdrag Granskning att döma har dessa chaufförer inte blivit av med sin
taxilicens, utan de har kunnat fortsätta köra trots anmälningar från föräldrar
och kommunerna. I vissa fall har till och med chaufförer som förlorat sin taxilicens
av Trafikverket fått fortsätta köra, eftersom taxibolagen inte får reda på informationen
av Trafikverket som utfärdar taxi-licenserna.
Hur har det
kunnat bli på det här viset? Jag blir så arg när jag läser om sådana kryphål
som finns i Sveriges lagar. Vad hade hänt om inte Uppdrag Granskning tagit upp
detta ämne? Då hade med största sannolikhet inte GP skrivit om det och det hade
fortsatt vara ett högst icke-aktuellt
ämne. Just nu känner jag att det är tur att jag ännu inte har barn, för då vet
jag inte vad jag hade gjort. Det är skamligt att ett system som ska fungera på
det bästa och mest säkra sätt, fungerar så dåligt. Färdtjänsten ska ta hand om
de människor i vårt land som är mest utsätta och de som behöver mest hjälp.
Betyder det att man ska utnyttja dessa människor bara för att de är
försvarslösa? Svaret är självklart: NEJ, det ska man inte!
Ända sedan vi
var så små att vi inte nådde upp till handfatet på toaletten har vi blivit lärda
i att man inte ska klanka ner på de människor som redan har det tillräckligt svårt
i samhället. Varför finns det då alltid sådana människor som uppenbarligen
älskar att bryta dessa sociala normer och bestämmelser? Det känns som att vi
lever i ett samhälle som ligger på kanten till att svämma över – det finns
alldeles för mycket rådande orättvisor och konstig politik numera. Det enda
politikerna bryr sig om är att diskutera huruvida man ska jobba tills man är 75
år eller att ursäkta alla fel de gjort. De tar inte tillräckligt ofta upp
frågor så som detta. Unga handikappade kvinnor ska inte behöva känna sig osäkra
när de åker med färdtjänst och deras föräldrar ska kunna ha förtroende för den
chaufför som kör deras barn. Det finns faktiskt en lösning på detta problem. I
London, där de har haft taxiverksamhet i princip sedan första bilen uppfanns, fungerar
det otroligt bra. Dagligen informerar alla inblandade parter varandra om hur
dagens arbete gått till och om någon taxiförare blivit av med sin licens. Hur
kan då detta vara så svårt att införa i Sverige? Det kräver endast lite extra
tid och information varje dag för att en så seriös verksamhet som färdtjänsten
ska fungera.
Om det
fortsätter på samma vis utan att myndigheterna tar tag i problemet, kommer det
tillslut leda till att ingen vågar åka taxi. Vilket är synd, med tanke på hur
många bra chaufförer vi har inom taxiverksamheten och som verkligen brinner för
sina jobb, även om de har ett tufft yrke med oregelbundna arbetstider. Med
detta vill jag ha sagt att man kan inte, som enskild och oberörd individ,
blunda för de problem som finns i vårat annars så ”perfekta” land Sverige.
Vågar alla bara öppna ögonen, bara för att titta på Uppdrag Granskning eller
verkligen läsa dagens nyheter, skulle hela Sveriges befolkning kunna påverka.
Då kan inte myndigheterna längre blunda för de problemen, utan de måste ta tag
i det och finna en permanent lösning.
Artikel 1: ”Sexdömd chaufför fick jobba kvar” – Stina Berglund, GöteborgsPosten,http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.838086-sexdomd-chauffor-fick-jobba-kvar , 25/1-2012
Artikel 2: ”Emma inte enda offret” - Stina Berglund, GöteborgsPosten, http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.838109-emma-inte-enda-offret, 25/1-2012
