Förkastade idéer och underbara klänningar

I väntan på ännu en helg med nålstick och tråckling är det nu dags för en tillbakablick. Varför valde jag just den klänningsmodellen och hur kommer det sig att jag förkastade de andra förslagen jag hade?


Till att börja med har jag, sedan nionde klass, haft en originell tanke om hur min studentbalklänning ska se ut. Egentligen var det tänkt att jag skulle ha den under niornas bal men på grund av tidsbrist gick idén åt skogen. Det slutade med en enkel djupblå, axelbandslös duchessklänning. Den var otroligt vacker och jag var nöjd. MEN jag ville ändå inte slå bort tanken om min alldeles egendesignade balklänning. 


Sedan tre år tillbaka har jag alltså vetat exakt hur min balklänning ska se ut när jag slutar gymnasiet. Problemet har varit att jag varken kunnat förklara det för någon eller kunnat skissa mönstret på klänningen. Detta har medfört många problem - hur ska man kunna sy en klänning om man inte kan se den konkret framför ögonen? Det är mycket svårt att bara ha en inre bild att gå efter. 


Svårigheten med denna klänning är att den är omöjlig att sy. Jag försökte förklara för min mamma hur den skulle se ut, genom både skisser och att jag lade tyget över kroppen för att hon skulle förstå. Vilket hon gjorde. Någorlunda. Klänningen gick att genomföra, men då skulle den inte se ut som jag ville. Viljan är jobbig på det viset, för hur bra klänningen än blivit så hade den alltid varit bättre inuti mitt huvud. Det var därför jag valde att se utanför lådan och tänka på andra potentiella klänningar istället. 


Under nästan en hel helg satt jag därför och kollade på mönster från olika balsidor på Internet. Det var klänningar man kunde köpa men eftersom jag ville göra det avancerat för både mig och mamma ville jag inte köpa en färdig klänning. Däremot ville jag ha en klänning jag kunde utgå ifrån när jag gjorde min. 


Sagt och gjort. Klockan tio på söndag kväll hittade jag slutligen en klänning som var för bra för att vara sann. Den var orange och hade otroligt fina detaljer. Det var med andra ord väldigt mycket klänning... 

Min tanke var att sy denna klänning i mörkturkos chiffong med mönstrat tyg under. Precis som på bilden, men med andra färger. Jag tittade runt efter fina tyger på Internet ännu en gång (Tack Internet, som alltid finns när man behöver det!) och hittade det perfekta tyget. Småblommigt och väldigt somrigt med fint fall.


Efter att ha beställt hem en provbit med tyget åkte jag och mamma till Skroten för att hitta ett bra mönster som såg ut som klänningen ovan, samt ett chiffongtyg i nyans med det blommiga tyget jag hittat. Till vår förvåning och stora glädje fanns det småblomiga tyget i affären! Och ett alldeles perfekt matchande chiffongtyg till det, som grädden på moset. 


När det gällde mönstret var det dock lite svårare. Det är tydligen (!) inte modernt med klänningar med stor kjol som balklänning. Mönstret var mycket svårt att hitta. Jag hittade endast ett som var okej, men alla andra förkastade jag. Jag var inte riktigt nöjd med den enda jag hittat heller, så jag tittade runt i Burda-pärmen och vidgade mitt perspektiv.


Då fick jag syn på den perfekta klänningen. Bara sådär. Den var mitt framför ögonen på mig och var alldeles, alldeles underbar! Som att jag skulle på bal på slottet. Helt spontant och precis som jag vanligtvis gör vid klädköp, bytte jag mönster från stor klänning, till en grekisk-gudinne-variant som passade min figur bättre. Enda likheten med klänningen ovan är att det är småblommigt tyg under och chiffong över. Men tygmängden kunde vi nog halvera - till mammas lycka eftersom hon ändå fick betala för 15 meter tyg...


Och sedan gick det som det gick. Jag klippte ut mönsterbitarna och allt tyg som behövdes och här sitter vi nu. Med en färdig underklänning i  det underbart vackra småblommiga tyget som jag förälskat mig i sedan första ögonkast. Nästa delmoment blir att sy ihop överklänningen, men det blir i nästkommande inlägg!